sorg...

Många tårar har fälts i veckan som varit, mina tankar går till min bäste vän och hennes lilla familj. Tidigare i veckan hände det som inte fick hända, dom miste sin lilla bebis i ett missfall... Tänk att det alltid ska hända samma personer, de bästa, man trodde och hoppades på att dom fått sin dos av sorger vi det här laget... men inte, livet är bra grymt ibland. Vi alla gladde oss så mycket inför den här graviditeten och den kommande bebisen, speciellt dom såklart... Jag önskar att det fanns något vi kunde göra för dom, lätta på sorgen. Men det ända som vi kan göra är att finnas där, visa att våra tankar är med dom. Jag och barnen åkte dit med lite gåvor, säkerligen ingen tröst precis, men jag finns där. Det värsta man kan göra när en sorg drabbar någon man känner är att dra sig undan och inte vill störa... Det finns inget man kan göra som utomstående som underlättar förutom att finnas där och lyssna... tro mig jag vet!... Man behöver få vräka ur sig det onda! Man vill inte ha några tröstande ord eller ”goda råd” som om att det blir ”lättare sen”... det ger ingen tröst för det är nu det gör ont och man har svårt att se framåt. Så finns bara där och lyssna, för efter varje gång man fått prata och gråtit så känns det lite lättare... det är så som utomstående man kan hjälpa... I och med allt det här så revs ömmande sår upp, jag har ju själv varit med om det värsta man någonsin som förälder kan vara med om, ett tidigt missfall, våran lilla Tindra som gick bort sent i graviditeten och våran älskade Klara som somnade in i min famn vid 2 års ålder... Evelina jag älskar dig och ni finns i mina tankar!...

Kram/L.